Löpargrejor

Har inhandlat lite ny löparutrustning eftersom jag har hittat tillbaks till löparglädjen igen. Sån underbar känsla. Ett par rejäla terrängskor och några toppar. Jag älskar sånna där toppar med peppord. Jag blir lite fjortis när de kommer till sånt. Och väldigt glad :) 

Du skulle möta mig på perrongen...

Har Garbage-marathon på Spotifyen och drömmer mig bort till pubertala högstadie och gymnasiedagar. 
 
Vaknade imorse efter ännu en natt fylld av en lång mardrömskavalkad. Jag levde i nått slags Farenheit 451-samhälle. Eller ja 1984-samhälle, jag vet att den boken är kändare. Men jag avgudar Ray Bradbury och tycker han är en av vår tids allra största! Har ni aldrig läst honom så gör det!!!!
 
I drömmen så simmade jag oxå i gavleån, jag kom till bryggan nedanför stallet och där stod du. Du var inte 27 utan kanske 7-10 nåt. Du såg ut som på lågstadiet. Du höll på med nåt. Typ målade nåt eller lagade nåt. Vi pratade lite, du hade det fint. Jag var fullt medeveten om du var död och att det var ditt spöke jag talade med. 
 
Det är inte det som är problemet med mina mardrömmar. Att du alltid är död när vi pratar med varandra. Det skrämmer mig inte ett dugg. Det är det faktum att när jag vaknar så är du fortfarande död. Det är den vidrigaste känslan i världen att vakna till. 
 
I drömmen är du ett spöke. Men du är min Ida, oavsätt i vilken form du dyker upp. Du har dykt upp med illblå hals ett par gånger utan att jag tyckt det har varit otäckt. Du är alltid precis så där klok som bara du kan vara. Ger mig råd, förklarar saker, tröstar. Ibland är du sjuka-Ida och ibland är du helt vanliga Ida. Ibland är du barn och ibland är du vuxen. Ibland är vi Uppsala men oftast är vi hemma i Hagaström. 
 
Att prata om och med dej är det viktigaste för mig. Du är alltid med. 
Jag tänkte på det där när jag flyttade in till Mats. Vi har ju foton på dej överallt nu. Hans lägenhet är full av foton på nån han aldrig träffat. Han vaknar till din handstil på min skuldra varje morgon. Och det är inte nåt märkligt för honom. Det är foton på Ida bara. Och jag tänker när han tittar på de där fotona så ser han en ovanligt vacker glad ung kvinna. När jag tittar på foton på dej så hör jag din röst, ditt skratt. Jag känner din hud. Din doft. Jag hör hur du andas när du sover. Allt sånt där som är så självklart. Och att jag kan sörja att ni aldrig fick träffas. 
Det är det värsta med sorgen. Att man sörjer en förlorad en framtid. En framtid man aldrig fick. Att du liksom inte är här längre. Att jag inte kan ringa dej längre. Att vi inte kunde vara mammalediga tillsammans. Att vi inte kunde få vara två tanter på en parkbänk som matade änder tillsammans. 
 
Att du aldrig kom och mötte mig på perrongen som du skrev i ditt sista allra sms till mig att du skulle göra.
Istället satt jag hemma i min soffa när din syster ringde och sa att hon var ledsen. Och jag svarade hårt, att nu är du tyst Karin, nu säger du inget mer. Du får inte säga nåt mer nu.
För jag visste att om hon säger det så är det sant.
Och sen viskade hon fram det. Och jag gick i tusen bitar och halva min själ dog. 
 
Och jag har funderat varenda dag sen dess. Hur fan överlever man sin bästa väns död? Hur fan lever man med att sin tvillingsjäl inte lever längre? Och svaret är alltid: Jag vet inte. 
 
 
Det är 5 år sen den här bilden togs. Jag fattar det inte. Vår sista fantasiska midsommar tillsammans. 
Du var jättesjuk redan här. Och jag höll på att gå under av oro. 
Men det var en sån himla fin helg ändå. Vi släppte allt och hade en sån där midsommar. En sån där underbar. 
Du var så inihelvete jävla stolt över din bror och hans kompis Håkan som precis blivit klara med sin debutroman. Jag hoppas Jejje vet hur jäkla stolt å imponerad du var! Och även om du var sjuk så var du så glad över att det var midsommar och att du fick spenderar den i stugan med familj och vänner. Din syster och pappa var i USA och du saknade dem och ringde dem. Du var så otroligt bra på att dela av dej med din kärlek och visade alltid för oss alla hur mycket du tyckte om oss! 
 
Fy fasiken vad jag saknar dej! Men all kärlek du gett mig, den kan igen ta ifrån mig! Du är så jävla älskad hjärtat! Så jävla älskad!!!!!

Löpartajtsen

Ikväll tog jag och sambon oss upp till hemlingby för en gemensam löprunda. Eller gemensam å gemensam... Han är betydligt snabbare än mig och jag är segare, både i tempot och på distans. Så har jag tur så kan jag spurta om honom på slutet. Fast det har ärligt talat bara hänt en gång. Idag stod han så fint och väntade på mig vid målet, och hejade på såklart :) 
Det bästa med å springa tillsammans är alltså inte den gemensamma löpartakten(som alltså inte exsisterar) utan den ljuvliga synen av sambon i löpartajts!

runfatchickrun.blogg.se

En blogg om allt möjligt. Om löpning, openwatersimning och annan rolig träning. Om att njuta av livet. Om god mat. Om att överleva sin bästa väns död. Om att besegra bulimi, Om att se det vackra i allt. Om den stora kärleken. Om sköna kläder...och skön inredning. Om plugget...och jobbet. Om vardag...och fest. Om fina vänner. Om bra böcker...och bra filmer. Men mest av allt....om att älska sig själv och livet!!!

RSS 2.0