I onsdags och igår så var det skolstart. Jag har bävat och längtat i ett halvår ungefär. Den här veckan har varit mentalt tung. Jag har varit helt slut.
Uppropet gick så där. Vår kursansvariga pratade om hur viktigt det är att hänga med i utbildningen och hur hemskt det är att behöva gå om. Sen pratade hon om hur viktig närvaron var, för det har minsann hänt att elever legat döda hemma, och då har skolan saknat dem pågrund av närvaron. Så närvaron är viktig!
Så jag konfronterade henne efteråt på ett vänligt sätt och sa att jag tycke det var tråkigt hur hon lagt upp det angående att gå om en termin. Självklart blev jag så känslosam medans jag gjorde detta att jag började gråta.
Väldigt jobbigt!

Hon berättade att hon inte alls syftade på mig och att hon hade fullförståelse för det jag gått igenom osv.

Igår hade jag första didaktik tillfället med Birgit. Hon är så jäkla bra. Trygg, stabil, klok, bestämd och vettig. Som en klippa. Så igår kändes allt bättre faktiskt.

Men det här har nog varit större mentalpåfrestning än jag ville tro från början. Helt jäkla slut nu. På alla sätt och vis. Mentalt och fysiskt!