Imorse kom jag upp ur sängen först efter en låååång snoozefest. Gjorde riktigt starkt kaffe och några knäckemackor till frukost. Sen blev det lite fix av mig själv och köket. Eftersom termometern visade på minus 19 så bestämde jag mig för att ta bussen till skolan. På väg till busshållsplatsen så lyckades jag dratta på arslet hela TVÅ gånger. Typ ramlade, ställde mig upp, tog två steg, ramlade igen. Helt aphalt. Jag klarade mig i alla fall undan större skador, en bula på ena knät för jag nog dock leva med nån vecka. 

 

Väl framme på skolan så satt vi fyra tjejer och slet våra hår(bildligt talat) över den märkliga gruppuppgift vi har fått och ska redovisa imorgon. Något (verkligen pyttelite bara) klokare så var vi klara några timmar senare. Gull-malin skjutsade in mig till stadsbiblioteket där jag lämnade tillbaka lite kurslitteratur. 

Sen blev det en liten promenad till Care of Camilla för att köpa en ansiktsmask hon nyligen fått in som jag blev sugen på. Även en duschkräm och ett svartglittrigt nagellack fick följa med hem. Bästa Beautyshopen i Gävle!

Efter det blev det en promenad till matbutiken för att handla lite till det övriga hushållet. 

Ikväll blir det tacos här hemma till middag. 

 

Jag har haft sömnproblem en längre period nu. Jag vet ju vad mina sömnproblem beror på så de oroar mig sällan. Dock så är det jävligt drygt att inte få sova och ibland är jag helt sopslut. På senare tid har jag sovit lite bättre men haft massa mardrömmar. Mycket om Micke och Ida, och jag är inne i en period då jag saknar dem så otroligt mycket. Skuldkänslorna är lite värre än vanligt och ofta går mina mardrömmar ut på att jag misslyckas med att rädda dem eller dylikt. 

 

Nu ikväll började jag gråta när jag tänkte på Micke. 

Jag skulle kunna skriva mycket om Micke men för mig är det väldigt svårt att dela med mig av känslor och tankar kring honom. Mest känner jag att jag inte har nån rätt till min sorg när det kommer till honom. 

Orkar inte riktigt förklara varför här. Det är alldeles för jobbigt att prata om. Jag har väldigt mycket skuldkänslor där och ja en massa annat. 

Vi var tajta igen när han gick bort, dock skilda, men väldigt goda vänner. 

Men på nåt sätt känner jag att jag inte har nån rätt att vara ledsen eftersom att jag är exfrun. Sorgen är liksom hans familjs och vänners och att jag liksom smutsar ner den.